Va - har jag stukat foten?
Nä men oj! Idag gick det vilt till på dagens boxpass på lunchen. Det brukar det alltid göra i och för sig när vi måttar våra slag mot varandra oss kollegor emellan varje måndag nere i gymmet. Fullt koncentrerade kör vi raka slag, krokar, upper cuts och olika slagserier under ledning av vår duktiga instruktör.
Men idag gick något snett eller rättar sagt kollegan gick snett och stukade foten. Usch och fy det är inget kul att få sig en sådan skada. Det gör både ont och har en segdragen läkningsprocess samt att det är lätt att stuka foten ytterligare en och flera gånger eftersom man blir lätt försvagad i den fot man en gång skadat.
Jag stukade foten för över ett år sedan på ett utomordentligt klantigt sätt. Jag hade varit uppe i restaurangen på jobbet och inhandlat mig onödigt "snask" då jag stötte på två kollegor i trapporna ner till min kontorsplats. Vi stod där en stund och pratade och när jag skulle gå vidare snubblade jag till på något underligt sätt (jag är löjligt klumpig måste tilläggas...) och faller handlöst ned några trappsteg. Mobilen åker ur min hand men klarade sig turligt nog utan trasigt glas men min Twix krossades skoningslöst och likaså min stolthet... Vad dum man känner sig när man ramlar, famlar och slutligen går sitt oundvikliga öde till mötes i form av i mitt "fall" en hård stentrappa.
-Hur gick det? Frågade givetvis mina gulliga och oroliga kollegor.
- Ingen fara, det gick bra. Ljög jag för det går inte bra när man faller handlöst ner mot en stentrappa och det gör ont, jävligt ont bör tilläggas men jag lurades och sa inte det. Skulle aldrig erkänna det för det första...
Det gjorde jag inte heller när jag skulle föda min son utan vägrade smärtlindring för jag ville verkligen känna hur det var att föda barn (seriöst - Siri kom igen!!!) och när jag efter många timmars frustande övervägde att ta "lite" smärtlindring var det givetvis för sent... Barnmorskorna avlöste varandra under den segdragna förlossningen och varje gång en ny barnmorska steg in i salen där jag försökte föda barn utan lindring av smärta sa dom: "Ja det är du som är så smärttålig"!!! Gahaaaaaaa - hur dum får man vara? 
(På bilden står ser man skorna jag hade på mig i fallet i trappan och chokladen som krossades ligger där brevid...).
Jag lirkade ned till min plats och kände att foten värkte och även handen som jag tagit emot mig med i fallet. Efter en stund bytte jag även till ett par lägre skor och åt min choklad i smärtor och det smakade liksom inte så gott när man samtidigt hade så ont. Vad jag i stunden innan hade gjort där i trappan var att stuka min fot men eftersom jag varken är läkare eller i vissa lägen så snabbtänkt förstod jag inte det och kunde för mitt liv inte förstå varför foten gjorde så förbaskat ont men var ju även så glad över att min telefon inte gått sönder.
På kvällen hemma i lägenheten haltade jag omkring och beklagade mig för maken och jag funderade på om jag skulle ställa in mitt PT pass jag hade dagen efter Men kom fram till att litet fall i en trappa om den måhända var jävligt hård inte skulle hindra mig från att gå och träna nästa morgon. Det PT passet var väl kanske inte mitt bäst utförda på något sätt och jag beklagade mig för Bea att jag inte var så stark eftersom jag hade ju liksom ont i foten... Fortfarande förstod jag inte att jag faktiskt stukat min fot...
Ytterligare ett dygn senare hade min fot svullnat upp rejält, och på mitt smalben som hade fått ett ordentligt slag i fallet hade svullnat upp och bildat en vätskefylld bula, en bula fylld med blod. Det såg inte klokt ut och tog man på bulan kändes den spänd men samtidigt lite mjuk. Efter någon dag till var mina tår blå och hela foten ömmade och jag kunde endast haltande ta mig fram. Då insåg jag att jag faktiskt stukat foten som jag nu lindade och höll högt. Men det är ju det som är själva grejen när man stukar foten för att komma så lindrigt undan som möjligt är just att linda och hålla foten högt så snabbt efter skadan som möjligt. Allt detta kom jag på typ två dagar senare då jag utfört ett hårt PT pass och kört på som vanligt. Ja ja man lär sig så länge man lever må gudarna veta och det gör (jävligt) ont under tiden man lär sig...
Det slutade även med att jag kontaktade en läkare och röntgade foten men inget var brutet som tur var. Idag har jag fortfarande ett fult ärr på mitt smalben efter den blodfyllda bulan som gav med sig efter ett par veckor. Och det är över ett år sedan detta hände men jag har fortfarande känningar i min fot och är extra försiktigt när jag utför sparkar på boxpassen och är oerhört rädd att vricka eller stuka foten igen.
Jag kom ihåg att jag även ringde sjukvårdsupplysningen och frågade om man kunde använda högklackade skor fast man stukat foten för jag skulle iväg på någon tillställning då jag ville vara lite fin... Hon sa det inte rakt ut men hon tyckte att jag var riktigt "körd i huvudet"...
Måste säga att jag ett år senare är lite "skraj" att använda för höga skor. Jag älskar högklackade skor och jag tycker det är så fint men det är INTE värt det om man ramlar och skadar sig som jag gjorde så idag väljer jag mina tillfällen då dom höga klackarna ska på!