sirieisenhardt.blogg.se

I nästa vecka fyller min son femton år... FEMTON år!!! Var har alla år tagit vägen? Den frågan verkar man ständigt ställa sig i min ålder för tiden, veckorna, månaderna och åren bara flyger iväg. 
Det är kanske ett tecken på att jag alltid har så (jävla) kul hela tiden. Ja man säger ju att tiden går fort när man har roligt!

 

Förvisso skrattar jag (helt hysteriskt) typ varje dag men visst finns det stunder även i mitt liv som känns både tunga, tråkiga och rent ut sagt för jävliga. Det är då jag brukar säga: "livet är en enda lång sittning till döden"...
Ja den är ju inte direkt munter måste jag tillstå och kan få den mest intalade positiva människa att i alla fall för stunden ifrågasätta om det överhuvudtaget är någon idé att le just den här dagen. 

 

Men för femton år sedan var jag oerhört positiv då jag skulle föda mitt första barn. Min graviditet fortskred utan några större komplikationer och jag måste säga att jag älskade min tid som gravid, i alla fall med barn nummer ett. Början av graviditeten var ingen höjdare eftersom jag mådde fruktansvärt illa men efter ett par månader gick det som tur var över.

Eftersom jag då aldrig tidigare fött barn som är den logiska och exakta iakattagelsen av min dåvarande situation så visste jag inte heller riktigt hur det skulle kännas. Jag kom ihåg och jag kräktes på kvällen dagen innan som sonen föddes och jag hade läst någonstans att gjorde man det var det typ dags snart att föda.... jag ringde förlossningen på Danderyd och frågade om jag skulle komma in. Efter lite snack hit och dit tyckte de att jag skulle åka in även om de inte direkt trodde att barnet skulle födas i denna exakta minut jag talade med dom i telefon.

 

Jag kommer även ihåg att jag fick stå och vänta på maken som inte visste vilken (färg?) fleecetröja han skulle ta med och stod och velade i sovrummet. Ja närmare "döden" än så tror jag aldrig en människa i min närvaro varit endast genom att möta min (mördande) talande blick... 

 

Väl inne på BB visade det sig att lilla Malcolm som jag då inte visste att det var just Malcolm som upphöll sig där inne i min mage inte mådde så bra. I samband med mina värkar gick hans hjärtljud ned så jag lades in för observation. 

Jag blev ett par timmar senare "igångsatt" och oj vad jobbigt det var. Typ som värsta träningspasset måste jag då säga.

Innan förlossningen hade jag bestämt mig för att jag skulle föda så naturligt som möjligt och avstod från all bedövning... efter ett par timmar liksom ångrade jag mig och ville ha lite smärtlindring men då var det för sent... Allt eftersom förlossningen drog ut på tiden så byttes barnmorskorna ut och varje gång det kom en ny till mig i förlossningssalen så sa dom: "vad jag förstår är du väldigt smärttålig" Men vad fasen, vad hade jag för val? Haha!

 

Efter många, långa tuffa timmar kom då äntligen vår älskade lilla Malcolm. Ja för han var ganska så liten, han vägde inte mer än 2,9 kilo och han var blek och mådde inte alls bra. Malcolm kräktes blod under sitt första dygn och fick läggas i kuvös och lades in på neonatalavdelningen. Oj vad jag grät för jag trodde att han skulle dö.

Malcolm var den största bebisen på avdelningen och så här i efterhand är jag faktiskt lite tacksam över att vi fick de där extradagarna på BB för man eller rättare sagt i alla fall jag var inte så "kaxig" som nybliven förstagångsmamma. Efter ett par dagar piggnade sonen till och vi fick äntligen åka hem.

 

Idag är Malcolm längre än mig, han väger mer, har större fötter och är en underbar ung man. Han är världens snällaste, full av humor och humör i vissa stunder men det tycker jag bara är bra. Det är viktigt att visa vad tycker och tänker.

Malcolm är dessutom väldigt duktig på engelska vilket jag är urusel på och igår fick han skämmas lite extra när ett par turister frågade mig om närmsta matbutiken och jag stammande fram något (otydligt) svar. Malcolm tittade på mig och tyckte att jag borde lära mig bättre engelska och att det hade varit bättre om de frågat honom istället för mig... och jag kan bara hålla med.

 

Älskade Malcolm - jag ser fram emot att fira din 15 årsdag i nästa vecka. Och tänk - nu kan vi gå och kolla skräckfilmer ihop... Men då får du lova att hålla mamma i handen och kolla under hennes säng för du vet ju att du har världens mörkräddaste mamma... som dessutom talar urusel engelska.

Puss - älskar dig ♥