Kappan över armen!

Med kappan över armen och het som en kamin har under veckan varit ett begrepp mina senaste morgnar. Min dag startar med en dusch i sängen - en dusch av svett som tar sin början i nacken, rinner längs ryggen och tar sig ned längs min kropp. Det är på något sätt som om den talar om mig för mig att det är dags att stiga upp.
Ok då - jag gör väl det då. Om än något motvilligt så klart. För vem är pigg på morgonkvisten så här års när det är kolsvart ute. Mörkt när man går och lägger sig och mörkt när man vaknar och skall stiga upp...
 
 
Sedan hoppar jag in i duschen, nu för en "riktig" dusch med vatten och inte svett. Härligt, kroppen börjar vakna och komma till liv. Nu är det dags att klä på sig men nej nu kommer den där attacken igen, pärlor av fukt som lägger sig på armar och rygg. Jag ställer mig i det öppna fönstret endast iförd trosor och bh med min kaffekopp  i handen och inväntar att värmen skall avta. Fönstren i kontorsbyggnaden mitt emot oss börjar lysa upp när de första anställda anländer till sin arbetsplats. Jag förbannar tyst att de måste vara så jäkla tidiga för här står jag halvnaken och svalkar av mig mitt i kalla hösten. Galen? Ja det är det minsta man skulle tänka om man såg mig och kanske lite "äcklad"... haha ja vad vet jag.
Surt drar jag då ned rullgardinen - "slut på freak-showen"! Tänk om man ändå kunde ta betalt, ja då hade jag haft någon slags behållning av det hela.
 
När kroppen någorlunda är nerkyld kan jag då äntligen klä på mig och sakta ta mig till bussen. Och som jag skrev i början med kappan över armen. Jag möter människor med tjocka jackor, mössor och vantar som tittar lite förvånat där jag kommer utan ytterkläder. Men jag njuter, det är behagligt och alldeles så där lagom varmt och skönt. Om jag skulle se bussen på håll skulle jag aldrig få för mig att springa efter den - gud förbjude för då skulle svettkalaset sätt igång igen. Väl framme vid busshållplatsen pustar jag ut och känner in om kroppen har fått upp värmen och börjar sätta igång med att hetta upp sig själv. Men oftast är den nedkyld och sval där jag står utan kappa och njuter av de småsnåla vindarna. Jag bryr mig inte om att någon tycker att det ser kallt ut och att "tanten" borde sätta på sig kappan. Jo lite bryr jag mig... man vill ju inte verka galen så säg! 
 
Så här långt är allt ok tills bussen kommer och det är dags att kliva på. Efter en stund ser jag att under ärmen på min kavaj börjar svettpärlor titta fram. Känner hur det börjar rinna från pannan, mellan brösten och ryggen. Ja nu är det dags igen. Jag tar av min sjal, viftar lite lätt med ena handen och vill liksom skrika i hela bussen att ja jag är en klimakteriekärring och det är därför jag svettas så. Men självklart säger jag ingenting utan får bara lite panik inombords och försöker andas lugnt och fint för om en stund går det över men då är jag sjöblöt och känner mig som en urvattnad disktrasa. 
Så här kommer det att hålla på ett i par år, jobbigt för mig och jobbigt för er som tvingas läsa om mitt "svettiga" tillstånd titt som tätt men det är min vardag och tydligen många dagar och år till.
 
Jag är inte ensam, det vet jag. Igår när jag var på Vapiano och köade i evigheter på min pasta hamnade jag bakom en kvinna i min ålder. Vi stod och beklagade oss över hur lång tid det tog och hur varmt det var. Vi viftade med våra menyer och svettades ikapp. Ja då kändes det faktiskt riktigt skönt att ha någon att svettas tillsammans med. 
Nu är det dags att sova för i morgon väntar min morgonprocedur, med kaffekoppen i handen enast iförd trosor och bh i det öppna fönstret för att sedan hasta iväg till bussen, givetvis sätter jag på mig lite mer kläder än så....  och  sedan med kappan över armen gör jag mig redo för en ny arbetsdag!
Kram och god natt♥
↑