Mot ålderns höst!
Men oj vad tiden går snabbt när man har roligt... om två veckor fyller jag 49 år och det betyder att jag endast har ett år kvar som fyrtioåring. Det känns väldigt märkligt tycker jag för jag är ju bara 22 år längst inne liksom. Jag vill inte vara en trist gammal trött femtioåring! Vilken ångest måste jag då säga.
Trött är jag ganska ofta men det är nog mest självförvållat med ett hektiskt liv och lite för lite sömn. Gammal - tja det beror ju alldeles på vem man jämför med. Jag ska njuta av mitt sista år som fyrtioåring ja oj vad kul jag ska ha det. Och så har jag mina tre fysiska mål:
1. Springa 1 mil på 45 minuter, nja i alla fall på 50 minuter (fegis Siri - satsa)
2. Kunna göra 5 chins (än så länge kan jag inte göra en enda....) haha!
3. Rutor på magen (just nu har jag endast en enda stor präktig kakaruta eller närmare bestämt bulle på nedre delen av magen) tjoho! Lite att jobba på då.
Närmast ligger ju då faktiskt målet med milen som jag idag springer på 54 minuter så jag måste alltså förbättre mig med minst 4 minuter. Låter kanske lite men det kan vara grymt svårt och jobbigt att få till det.
Fast det behöver ju faktiskt inte vara så hemskt att fylla 50 år och bli äldre. Jag pratade med min älskade pappa idag. I ärlighetens namn glömde jag ringa honom i går på "Fars Dag", usch fy så dåligt men sånt händer. Han befinner sig i vilket fall som helst i Spanien där han hyr ett hus med sin flickvän Angela. De är så himla härliga, trots att de båda uppnått höga åldrar så resor de väldigt mycket. Min pappa Holger är 85 år och Angela ett par år yngre.
Är dom inte ute på någon lyxig kryssning är det hus i Spanien eller Italien som skall hyras. Eller varför inte en tripp till de goda vännerna i Oslo. Man skulle kunna säga att han "lever" upp mitt och mina syskons arv... haha nej jag ser det faktiskt inte så. Så klart de skall ut och resa och ha det bra. Jag brukar lite skämtsamt säga att han lever i direktsändning för när man är så gammal som han är kan faktiskt allt hända.
Jag har vid ett par tillfällen frågat honom om han är rädd för att dö. Han svarar då att han faktskt inte är det och jag tror honom. Han har levt ett långt spännande liv. Precis som så många andra har han ju så klart mött motgångar, hans fru gick bort för närmare 22 år sedan - min älskade mamma Mette. Men jag är så glad och tacksam att han även fick möta kärleken på nytt i härliga Angela♥
Det är underbart att se att man kan göra så mycket även när man blir gammal. Trots sina krämpor för visst har de ont i en fot, ett ben eller rygg men det är inte så konstigt för har man levt ett långt liv så märks ju det i och på ens kropp.
Nu försöker jag bygga upp min kropp för att bli stark och smidig så att jag kan möta ålderns höst. Och jag hoppas innerligt att jag kommer vara lika pigg, glad och vital som min käre far och hans älskade Angela när jag är 85 år.