Springa lopp! Det är inget för mig...
Nej att springa lopp är inget för mig sa jag för ett år sedan. Nu har jag sprungit fem lopp... inget jätteantal men från ett bestämt nej till fem lopp är väl mer eller mindre en tvärvändning och jag har många fler lopp att springa. Det är ju ta mig tusan riktigt kul! Och (jävligt) sjukt jobbigt.
I maj förra året sprang jag mitt första lopp och det var Vårruset som är 5 km. Jag minns att jag sprang och sprang, tyckte aldrig att de där ynka fem kilometrarna ville ta slut. Kände flera gånger att nu orkar jag inte mer, nu går jag men benen levde sitt egna liv och jag sprang på och kom i mål. Det var en härlig känsla att avverka sitt första lopp. Hade varit så himla nervös innan och tänkte att det här kommer aldrig att gå eller att jag typ kommer springa fel eller vilse. Men jag har efter mina fem lopp förstått att jag kommer aldrig att springa fel eller vilse för jag kommer aldrig att leda eller vinna ett lopp så den risken - eller i mitt fall chansen kommer aldrig bli verklighet.
Sedan blev det Tjejmilen 2014. Men för i (helvete) nu ska jag springa dubbelt så långt. Hmmm låt mig se - hur långt är tjejmilen?.... Nu vet jag! En mil! Alltså ska jag springa en mil? Det går inte.... men det gick. Och precis som under Vårruset tänkte jag flera gånger att nu orkar jag inte mer, nu måste jag gå. Det här går inte! Men det gick och jag sprang hela milen utan att gå.
I november blev det Tunnelloppet som var riktigt häftigt att springa och väldigt jobbigt. Varför ska det vara så förbaskat jäkla jobbigt att springa? Jag älskar ju att träna och ta i men när det kommer till löpning blir det så ofattbart jobbigt. Måste jobba på det...
2014 var alltså året jag började springa lopp. Något som jag aldrig hade trott att jag skulle göra. Det är mycket som jag har gjort som jag inte trodde jag skulle göra och ibland blir jag så himla trött på mig själv för att jag är så feg och inskränkt. Men jag ska bättre mig - så det så!
Detta år startade jag med premiärmilen i regn och rusk. Jag och min kompis huttrade och frös när vi tog oss till starten. Lite uppvärmning på det och sedan iväg. Lerigt och halt på vissa ställen och det gick riktigt långsamt. Men som alltid en underbar känsla när man väl tagit sig i mål.
Jag hade planer på att springa Vårruset och Tjejmilen i år igen men av någon anledning blev det en halvmara däremellan...
Det var en kollega till mig som kom med förslaget att vi skulle springa Womens Health halvmaraton. På allvar - det går ju absolut inte. Kollegan som är en superkvinna och har genomfört ett par Ironman, snabb som gepard, stark som en björn och mer eller mindre proffs så är ju en halvmara ingenting. Men för mig, tant på snart 50 år, kakmage och tror att inget går. Ja för mig blir det då lite tuffare. Kanske omöjligt!
Men jag vill ju inte vara den som fegar ur så vad faan. Jag anmäler mig väl då!
Ja men vad fint. Nu har jag i alla fall nummerlapp - återstår endast att springa... gulp!
Och så i lördags den 25 april var det dags att springa en halvmara. Mer än dubbelt så långt skulle jag nu alltså springa jämfört med de andra loppen jag sprungit.
2,1 mil och då helst komma levande fram i mål. Ja jag får sån dödsångest för löpning är för mig stundtals förknippat med ond bråd död...
Förutom att ta mig levande i mål var min plan att hålla ett jämt lungt tempo som jag skulle kunna ha hela loppet igenom. Planen var att försöka hålla 6 min/kilometer för det visste jag att jag skulle orka i alla fall i en 15 km typ. Jag hade även blivit lite uppskrämd av kompisar som sprungit denna distans tidigare att just runt 15 kilometer ja då händer det (läbbiga) grejer i kroppen.
Så nu stod jag där i startfältet med panik i blicken och med en enda tanke att vid 15 kilometer så är det mer eller mindre kört...
Pang - och sedan är vi iväg. Tre tusen kvinnor med Isabellah Andersson i täten. Med en stadig blick på min Garminklocka för att ha koll på mina kilometertider så var det dags att ge sig på min första halvmara. De första kilometrarna gick bra då jag höll det tempo jag planerat, fick till och med dra ned på tempot ett par gånger då jag tyckte att min fart var lite för snabb med tanke på att det endast var i början av loppet.
Oj redan första vätskestoppet men det hoppade jag över. Jag hade även bestämt att jag skulle inta vatten och sportdryck vid varje vätskekontroll för att hela tiden fylla på med energi och att jag inte skulle inta det på springade fot utan stanna till och gå medan jag drack. Självklart förlorar jag en hel del tid på det min jag tänkte att jag skulle ha igen det i slutet av loppet när energidepåerna mer eller mindre skulle vara tomma.
Och det behövdes, i slutet av loppet längtade jag till varje vätskekontroll för jag är van att dricka kopiösa mängder av vatten när jag tränar.
När jag började närma mig 1,1 mil blev jag varvad av Isabellah Andersson som då var på väg mot vinst och mål. Heja heja - vilken fantastisk löpare hon är.
Vid tolv kilometer var jag på väg mot mitt andra varv som ni ser ovan är något kortare än det första då vi sprang en sväng om Östermalm. Men vad sjutton är det som händer? Vid tretton kilometer började det kännas på riktigt. Alltså kännas rätt så obekämt att hålla på så där att bara springa och springa. Men hallå! Det här skulle ju hända vid femton kilometer inte redan nu. Det enda jag tänkte på att var att jag får inte börja gå, för inte börja gå för då blir det ännu jobbigare när jag väl ska börja springa igen. Jag började då istället att dra ned på takten och då det kändes det lättare. Försökte hålla en strikt löparteknik för det är ännu viktigare att hålla den när man är trött.
Shit, shit tar det aldrig slut? Mellan 16 kilometer till 19 kilometer så var det rent för jävligt måste jag tillstå. Jag kämpade som en galning för att hålla benen igång och mitt mantra var: sluta inte att springa, sluta inte att springa. Men som genom ett trollslag fick jag nya krafter vid nitton kilometer då det endast var 2 km kvar. För i helvete - det här kommer att gå. Jag kommer att greja det här. Andra mindre positiva tankar var att jag aldrig kommer att springa en helmara, för det, det kommer då aldrig att gå.
Att springa in i mål 2 timmar och 7 minuter senare var en sjukt härlig känsla kan jag lova. Jag vacklade in över målgången och stötte till andra duktiga löpare som hade tagit sig i mål samtidigt som mig. Jag hörde någon säga att det behövdes en sjukvårdare men det var inte mig de syftade på. Även om det hade varit rätt så skönt att bli buren på bår mot någon skön plats i gräset där man kunde andas ut.
Mina händer skakade och jag tappade vattenflasken ett par gången i gräset där jag strax därefter satte mig ned för att pusta ut. Benen skakade och jag kände lite grann av kramper i vaderna. Jag hade aldrig tidigare sprungit så här långt och nu påminde min kropp mig om det. Tack kroppen för påminnelsen!
Jag mötte upp min fantastiska vän och kollega som lurat mig till det här och hon hade sprungit in som nummer 22! Helt enastående - hon är min idol!
Sedan blev det en lång "linkande" promenad hem. Men herre gud vad trött jag var. Resten av dagen tillbringades i soffan. Jag var helt utslagen, kunde inte få i mig någon mat förrän flera timmar senare. Trött men lycklig.
Dagen efter på söndagen kändes mina ben som tunga stockar. Min tår och tånaglar ömmade och jag upptäckte att jag fått ett härligt sår, nästan som brännsår på magen där troslinningen skavt. Jag känner fortfarande hur mina tånaglar ömmar och jag hoppas att dom inte lossnar.... Men vad gör jag inte för en halvmara.
Känner mig enormt glad och stolt över att jag genomförde detta lopp. Men utan min vän Annas glada tillrop hade jag aldrig kommit på tanken och än mindre sprungit. Nu är jag taggad att göra fler halvmaror för ett maraton på 4,2 mil - det är inget för mig...
