sirieisenhardt.blogg.se

Det är 1982 och jag sommarjobbar på min mammas arbete där hon jobbade som receptionist. Mina föräldrar är på semester så hon är inte där de första veckorna jag arbetar. 

Jag hjälper till i vaktmästeriet med att kopiera, packa  upp från lådor, sätta ihop kursmaterial och hjälper till med både det ena och det andra som dyker upp och skall fixas.

Mannen som instruerar och visar mig hur jag ska göra är i övre medelålderna men jag minns inte vad han heter. Det är bara män som arbetar på expeditionen och eftersom det är Fotbolls-VM detta år i Spanien så tittas det mycket på tv i det trånga men ändå ljusa vaktmästarrummet.

Lag från hela världen spelar i vanlig ordning och Kamerun är med och gör rätt så bra ifrån sig. En av de otaliga männen, en yngre om jag inte minns fel säger något om "negerlaget" men rättar sig snabbt när han ser mig och då känner de sig lite dum och fyller själv i sin mening med att säga "fasiken vad bra det afrikanska laget är". Men det är ju bara dumt för skadan är ju ändå skedd, och där sitter jag... ingen annan säger något.

 

Men det är inte bara jag som får mig en "känga" utan de pratar även om prao-tjejen som det är lite synd om. Hon var ju så korkad och hade det inte lätt på något sätt och vis. När de pratar om henne tycker även jag till slut synd om henne.

Några dagar senare kommer hon på besök, hon har med sig en prinsesstårta som hon bjuder på. Jag står vid kopieringsapparaten och ser hur de sitter i vaktmästeriet, gubbarna och hon det är så synd om och jag ser att de tittar på mig genom glasfönstret som skiljer oss åt. De talar om mig men jag hör inte vad de säger men de ser lite ledsna ut som om de tycker synd om mig, även hon det är så synd om... tänker jag.

Känner mig inte särskilt hemma där och längtar efter att min mamma ska komma tillbaka till jobbet från sin semester.

Några dagar senare är min fina mamma åter på plats. Alla älskar min mamma och alla på företaget vet vem hon är. När de andra får reda på att jag är Mettes dotter känner de sig väldigt dumma och frågar varför jag inte sa något och alla är så (jävla) snälla nu. Jag är glad att jag aldrig sa vem jag var för det visar bara hur dumma DOM var för jag var ju hela tiden bara just jag... 

 

Jag pluggar på musikvetenskapliga linjen på universitetet som håller till på musikhögskolan. Mozart, Händel och en och annan symfoni, barock, kammarjazz och rockopera. Vet inte vad jag vill bli förutom operasångerska men det är ju inte så lätt "att bara bli". Bestämmer mig i alla fall för att plugga - just musikvetenskap. Tar mina sånglektioner, sjunger en och annan skala och drömmer och den stora operascenen. Lär känna en massa härliga människor, både kvinnor och män och vi börjar hänga. 

Det är fester, vi går på konserter, utställningar, museum och umgås hemma hos varandra. Vi sjunger för varandra och vi festar igen och dricker en jädrans massa whiskey.  Djupa samtal om musik, litteratur, politik och "meningen med livet".

Härliga tider!

 

En kväll är vi hemma hos en av killarna och sedan drar vi vidare på fest hem till en tjej som en av killarna känner. Vi åker till Kungsholmen till en fin ganska stor lägenhet. De andra gästerna känns mer städade än mig och min tjejkompis. Vi är lite högljudda, skrattar och kanske uppfattas som en smula vulgära (hur nu någon kan få för sig det?)...

Festen är rätt så tråkig, kommer liksom aldrig igång så vi bestämmer oss för att gå. Sedan får vi höra att de andra tjejerna trott att jag och min kompis var prostituerade som killarna köpt med sig från gatan för att ta med sig på festen. Vi skrattar så vi kiknar, herre gud så dumt. 

Dagen efter sjunger jag mina skalor och arior för jag vill ju ändå bli operasångerska jag. Jag använder min röst även om andra kvällen innan trodde att jag mest använde mig av mina bröst... 

 

 Pluggar igen men denna gång på Ehlin-Påhlmans handelsinstitut, reklamsekreterare ska jag bli, vad nu det är?

Kursen är jättekul och återigen korsas mitt liv av härliga människor som förgyller min tillvaro. 

Denna gång fylls mina dagar med företagsekonomi, skrivmaskinteknik - ja så gammal är jag... och svensk och engelsk affärskommunikation, praktisk juridik och kontorsteknik.

 

På rasterna umgås jag med min kompis Ingela i rökrummet. Hon röker och jag tittar på. Kanske inte så klokt men oj vad mycket vi hade att prata om då.

En dag är kursen faktiskt slut och det är dags att börja söka jobb. Jag ringer runt till en massa ställen och oftast får jag nobben - nej just nu behöver vi ingen "reklamsekreterare"...

 

Tittar i tidningar bland jobbannonser och ser att en advokatbyrå behöver i alla fall en sekreterare. Jag ringer dit och förhör mig lite om tjänsten. Kvinnan som jag pratar med ska på föräldraledighet och herr Advokat behöver en sekreterare under denna tid. Hon säger till mig att jag nog skulle tycka det var tråkigt att sitta där på advokatbyrån jag har ju ändå studerat reklam, hon säger det flera gånger men eftersom jag vill börja jobba står jag på mig och vi bokar upp en tid för intervjuv.

 

I Gamla Stan håller herr advokat till, inte så svårt att hitta. Jag ringer på och skrämmer tydligen dom båda, herr advokat och fröken föräldraledighet med illa dold förfäran och någon typ av fördom. Fördom mot vad vet jag inte eller har några förutfattade meningar om...

En vecka senare bekräftade de båda att detta jobb var alldeles för tråkigt för mig - tack och hej!

 

Sonen är liten men det känns ändå som igår. Han går på dagis och trivs så bra. Dagiset ligger på en innergård inbäddat bland stora huskroppar där massor av människor bor.

Han lär känna en av pojkarna som bor där på gården och de leker med varandra och har det så kul.

 

En helg går vi till Vasaparken där alla Vasastans småbarnsföräldrar hänger med sina barn. Malcolm träffar sin gårdskompis från dagis, de leker och helt plötsligt är de borta.

Vi springer och letar och efter en stund stöter jag på den andra pojkens föräldrar och vi delar upp oss och söker bland lekande barn, pratande föräldrar, gungor, cyklar och sandlådor. Hjärtat bultar och jag tänker: hjälp var är min son?

 

Efter ett tag hittar vi pojkarna och alla är lättade. Vi skrattar och allt känns bra. Den andre pojkens pappa tittar efter en stund på mig och säger undrande: men var är Malcolms mamma? Men det är ju jag svarar jag, för jag är ju ändå och fortfarande "bara" jag men även Malcolms mamma. Han ser lite generad ut och vi skrattar igen. 

Pojkens pappa tar med sig sin son och vi säger hej då. Jag tar Malcolms hand för jag är ju ändå hans mamma och vi går. Och jag är jag och kommer alltid att vara jag, ändå om det ibland verkar helt osannolikt eller så...